Vi har alle noe vi bærer på

"FRAGMENTER"

Videreføring av prosjektidè fra Seminar "

Språk og bilde"

Forord.

Sommeren ble ikke som planlagt; to viruser sørget for det; jeg var ikke alene.

Delprosjektet « sommerminner– 24?», måtte redefineres.

Sommerminner fra jeg var barn var vanskelig å finne – det virket så tomt på de plassene jeg rakk å besøke.

Selv om det ble få fotografier, så modnet forståelsen, og kreativiteten gjorde sitt eget løp, for mitt prosjekt «Vi bærer alle på noe – del I.» Ja faktisk den viktigste erfaringen gjorde jeg i en feberpåvirket drøm nå i august. Denne ga meg en viktig erkjennelse.

Det er fortsatt en liten, tidvis tung uro der, men jeg nærmer meg en forsoning.

– «de gjorde så godt de kunne» mine foreldre.

Men «savnet» er der - er den ikke min? slik Pär Lagerkvist skriver i sitt dikt.

Sommeren startet i april da jeg var barn

Sommer

Samtaler/Møter

Som fotograf blir det mange samtaler med en selv; fra valg av motiv og tekniske innstillinger til hvorfor tar jeg dette bildet, hva ønsker jeg å formidle?

Av og til smelter jakten på et motiv og en stemning med møte med ulike forfattere. I våres var det Pär Lagerkvist ,men sine funderinger om livet, utrolige dikt og fine tittler som

"Gäst hos verkeligheten" "

"Det eviga leendet"

"Den svåra stunden"

"Aftenlandet"

"om jeg kunne leve mitt liv på nytt"

Samtale 1 *Pär Lagerkvist

Møte med Pär Lagerkvist

Pãr Lagerkvist:

Født: 23. mai 1891, Växjö i Småland i den sørlige delen av Sverige.

Jeg møtte deg første gang gjennom boken til Arne Næss Livsfilosofi. Han forteller at dine bøker "Det eviga leendet" og "Gäst hos verkeligheten" har betydd mye for ham.

"Du skal ha sagt:" "Sök mig i mina böcker".

"Ja, Jag skriver för att leva. Arbetet är mitt egentliga liv", "Jag för en evig dialog med mig själv; mitt författarskap har varit en enda lång analys av mitt eget liv och det viktigaste har då varit min barndom".

Ja det er store temaer du håndterer – sammanhangen och meningen i sitt eget och människans förhållande till de mäktiga komponenter i tillvaron som vi kallar livet, döden och evigheten och därmed också försöka klarlägga de spänningar och växlingar mellan olika sinnesstämningar som styr varje mänskas liv.

""Gäst hos verkligheten." -en bok som skilder din barndom forstår jeg".

En lykkelih barndom.

Din far har skrevet i sine dagbøker:s.53

Där fikk våre barn växa upp en lycklig tid

ingen kunne störa dem i sin glädje og frid

ingenting fick grumla deres lyckliga tid

allt var sol og ljus under derass barndomstid

Ja det er nok langt på vei riktig. Som yngstemann fikk nok relativt frie tøyler og kunne betrakte mine søsken, foreldre og besteforeldre (særlig mormor). Med jernbanerestauranten i 1. etasje der vi bodde fikk jeg også et glimt av mange slags liv.

Pär Lagerkvist föddes i Växjö den 23 maj1891 och blev därmed yngst i en syskonskara på sju – fem flickor och två pojkar. Familjen bodde då – nio personer i två rum och kök – på övervåningen i Järnvägs-restaurangens hus mitt emot stationen i Växjö. Far i huset – Anders Lagerqvist – arbetade som bangårdsförman vid stationen och mor Hanna var hemarbetande, men hade i tidig ungdom utbildat sig till sömmerska, vilket hon hade nytta av i sin stora familj. Bilden till vänster nedan visar familjen Lagerqvist 1895. Fr v Elin, Hilma, Gunnar, far Anders, Annie, Pär (då fyra år gammal), Klara, Stina och mor Hanna. Bilden till höger visar Järnvägsrestaurangen i Växjö. Familjen Lagerqvist bodde på andra våningen i den del som tidigare varit domprostboställe (till höger på bil

Kjernen Hans titler og undring

Jeg møtte deg første gang i boken til Arne Næss Livsfilosofi. Han forteller at dine bøker "Det eviga leendet" og "Gäst hos verkeligheten" har betydd mye for ham.

"Gäst hos verkligheten." -en bok som skilder din barndom. Det er laget en hjemmeside om ditt liv og virke som forfatter. Her står det skrevet om boken.

" I boken möter läsaren en familj och en släkt där den äldre generationen fostrade den yngre i den trygghet – men också det tvång – som dikterades av den tidens gammalkristna ideal och sociala koder. Trots den omtanke som omgav yngste sonen Pär, så växte han upp med mycket funderingar kring livet och döden, grubbel som många gånger begränsade hans trygghet."

Hva tenker du om dette?

Jo , det er nok langt på vei riktig.

Men i livsåskådningsfrågor var Lagerkvists frågor kritiska och hans svar provisoriska, precis som det gungfly(hengemyr) som den mänskliga existensen kan innebära.

REf mitt russekort

Jeg lurer også på hvilke spor det satte seg idag som ung voksen å være vitne til 1.verdenskrig hvor over med over 5 millioner militære og 5 millioner sivile ble drept og kanskje så mange som 15 millioner ble såret

I voksen alder ble du vitne til Nazismens inntog.

Nobels litteraturpris fikk du i 1951, det året jeg ble født. Året etter fikk Albert Scweizter Nobels fredspris.

Prize motivation: "for his altruism, reverence for life, and tireless humanitarian work which has helped making the idea of brotherhood between men and nations a living one"

Albert Schweitzer received his Nobel Prize one year later, in 1953.

"Ærefrykt for livet"

"Fra det øyeblikket da han gikk av toget i Oslo, var alle mennesker fylt av en eneste hjertets begeistring. Han er den største som lever i dag! ropte en av ungdommene. En journalist skrev begeistret etter pressemottagelsen: Det var lite snakk om Gud. Desto sterkere følte en luftningen av Guds Ånd gjennom rommet.
Foreldrene tok med seg barna, de bar de små på armen og løftet dem høyt opp. Da ungdommen hyllet Albert Schweitzer i den overfylte rådhushallen, lå novemberkvelden råkald ute. Studentene hadde bestemt seg for å hedre Albert Schweitzer med et fakkeltog. Albert og Helene Schweitzer sto der på rådhusbalkongen, deres trekk avspeilet det samme: modningens fullbyrdelse og ydmykhet overfor det levende.
Først kom et par fakler til syne, så var det som å stirre ned i et hav av lys. Uoppfordret og uorganisert hadde 20 000 mennesker samlet seg på Rådhusplassen. Ingen ropte og skrek, hver og en sto andaktsfull og stirret opp – det var som om Albert Schweitzer så på menneskeheten, men hver enkelt nede på plassen følte det som om Schweitzer så nettopp på ham.
Det var helt annerledes enn når en seierherre toger inn i landet og alle roper hurra og ikke kan skrike høyt nok. Unge og gamle sto der beveget, og så skjedde det: ingen hadde bestemt det, men en begynte å synge og alle istemte pilegrimssangen som klang opp mot himmelen som en bønn: "Deilig er jorden…" Og så sang de videre: "Kjemp for alt hva du har kjært…"